FRÅN STADSRÅTTA TILL DJUNGELKATT

Sedan i måndags har vi vandrat runt i området kring Red Lake. För att komma dit vandrade vi uppför i ca 4 timmar, var riktigt tungt, hade jag inte varit så pass envis som jag är hade det helt klart varit ett läge där man helst bara skulle vilja lägga sig ner och gråta. Men det går ju inte. Under dessa 10 dagar då vi vandrat har alla i lägret berättat hur "strong" och "brave" de tyckt jag varit, de var nog inte så säkra på att jag skulle palla deras bushliv. När vi tagit oss upp till Red Lake tittade Mike på mig och sa "Du är trött - men du gör det! Du är väldigt stark mentalt." Och det är nog så, mental styrka och envishet har gjort att jag klarat dessa dagar trots trött kropp och skinnflådda fötter.

Men nog om det, det är ju trots allt elefanter det här ska handla om. Vi har totalt haft 4 tillfällen då vi stött på och kommit nära elefanter, men tyvärr så har det under alla dessa skett något som gjort att vi inte lyckats märka någon. Första gången var det för tät växtlighet runt elefanten vilket orsakade dålig sikt, det krävs nämligen helt fri sikt på max 20 m avstånd.

Andra gången stod elefanten åt fel håll på stigen, man vill helst skjuta pilen i rumpa så att elefanten springer bort från en, men den här gången fanns bara en väg för elefanten att springa och det mot oss, vilket är alldeles för farligt.

Tredje gången lyckades de skjuta elefanten men pilen måste ha träffat snett då elefanten sprang iväg utan att påverkas av bedövningen, det krävs en rak träff för att den lilla "katapulten" i pilen ska utlösa bedövningsmedlet.

Den fjärde och sista gången, vilken var igår, hade vi vandrat runt i många timmar, även suttit still några timmar för att vänta in att elefanterna skulle komma till sjön för att dricka och duscha på kvällen. Det började bli sent och det var sista chansen. Klockan 19 blir det mörkt så innan kl 18 måste man skjuta för att hinna med att spåra och sätta på halsband. Mike och Desire satt på span vid sjön, och vi andra en bit bort, klockan var ca 17 då vi hörde ett skott och sen hur elefanten rusade iväg från oss. Alla sken upp och trodde att vi äntligen lyckats, vi väntade in klartecken från Desire på walkie-talkien, men istället kom de tillbaka. Man kunde riktigt se besvikelsen i deras ögon. Pilen måste ha träffat en kvist eller något annat litet då den tagit fel rikting och missat elefanten. Eftersom det började bli mörkt var det bara att vandra tillbaka till lägret, alla lite besvikna och nedstämda.

Igår tog vi oss tillbaka till Limbe, fick en välbehövlig dusch och ordentlig mat (kommer inte äta bönor och sardiner på ett bra tag). Nu sitter jag på Charles de Gaulle i Paris och väntar på min flight.

Visst är det tråkigt att vi inte lyckades, men samtidigt är jag väldigt glad för det här äventyret. Att få ta del av det viktiga arbetet WWF gör i området och fått uppleva hur tungt och svårt det verkligen är att spåra och märka elefanter. Men än är inte hoppet ute, på tisdag ger sig teamet ut igen och förhoppningsvis hittar de då Rica!

Och de har sagt att jag får komma tillbaka när jag vill för att följa med på elefantjakt, för det klarar jag, jag är ju en "Very, very strong woman!" :)